Jakten på stillhet
Carl Stig Axel har släppt sin femte singel. Jag satte mig ner med den unge DIY artisten. Vi pratade bland annat om det härliga med ett analogt sound, svårigheterna med att vara independent, och hans kommande debutalbum “Lillebror”.
Berätta om jakten på stillhet, hur kom låten till?
Jag skrev den ihop med Joel Bohlin, Indra Arnborg, Liv Hanson och Jonathan Fahlén. Visionen var en mysig, nostalgisk låt som handlar om min längtan till landsbygden. Och det är ju det det blev. En valsig going med dragspel, melodika, munspel och soffkör.
Var tänker du att den här låten utspelar sig?
Jag tänker mycket på där jag växte upp i Bullaren på bondgården. Speciellt nu när min syster bor där och jag åker dit för att hälsa på. Man får återuppleva det som var och det blir ännu finare typ.
Är du där i tanken när du skriver?
Aa det tror jag…. och kanske romantiserar det extra mycket såklart. Det var ju inte så att när jag var liten och bodde på en bondgård att jag tyckte det var fett haha. Men nu gör jag det.
Vad har inspirerat ditt sound?
Jag vet inte riktigt. Det är lite svårt att sätta fingret på. Det har gått från någon slags indierock och bluesrock, till nu svenskt gammalt, något lite visigt. Jag lyssnade på den “Visa vid vindens ängar” av Mats Paulson, den är ju gammal. Men jag lyssnade på den och tänkte: Shit! Det här är verkligen bästa soundet som finns!
Hur viktigt är det analoga soundet för dig? och varför tilltalar inte det “nya” lika mycket?
Det är väl någonting som är väldigt skönt med den analoga karaktären. Det känns lite mer mänskligt, lite mer levande. Jag antar att det är för att jag ser mina imperfektioner liksom, i musik och allting såntdär. Det är så skönt då att kunna ge sig själv utrymmet att allt inte behöver vara perfekt. Speciellt när man gör någonting enkelt och lite naket. Jag tycker inte att jag är världens bästa sångare, eller världens bästa gitarrist eller producent. Då är det väldigt skönt att det bara får vara så.
Hur upplever du att vara independentartist? vad kan man stöta på för hinder?
Det är ju väldigt olika, men jag tror att isolering och ensamhet kan ju vara både en gåva och förbannelse. När man sitter som jag och gör sina låtar själv på sitt sovrum. Det kan ju vara grymt i vissa stunder men det isolerar ju också en själv och all ens musik. Det skulle defintivt bli en annan grej om man delar det med många andra. En producent eller någon som kommer in och spelar på låten.
Att grundupplevelsen kan vara väldigt ensam är nog största svårigheten, förutom att nå ut med sin musik när man väl släpper den.
Hur ser det ut framöver? Vad har vi att vänta från Carl Stig Axel?
Jag kommer släppa ett album, som heter “Lillebror”. I vår eller i sommar. På “Lillebror” kommer det vara 8 låtar. Det är de låtar jag har jobbat på sedan i höstas i mitt sovrum. Jag ser väldigt mycket fram emot att bocka av det och säga att “nu får jag inte röra det här mer”. Då får det vara som det är och bära sina imperfektioner också liksom. Då kan jag pusta ut och gå vidare. Göra något annat.
Till sist, Vem är din dröm feature?
Någon som skulle anamma det jag ser upp till, det här “äkta”. Någon som gör sin egen musik på sitt eget sätt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Daniel Norgren på sistone. Det skulle vara en riktigt rolig grej bara att träffa honom. Det känns som att han inte jagar någon slags perfektion. Hans låt “Why may i not go out and climb the trees” är urskön, för att den låter som att den är inspelad på 40-talet haha. Men den är från 2017 och det är så underbart bara. Det känns som att han har stått i sin lada och gjort det här. Det är precis det jag vill få göra.
Hälsning till Indiebyråns läsare:
Jag hoppas att Jakten på stillhet kan ge er en möjlighet att fantisera om ett lite enklare liv bortom allt det hektiska. Bara ute på vischan bland kor och katter haha. Det är min förhoppning.
FOTO: INDRA ARNBORG
TEXT: OSZKAR JOOB
septembernatt på oceanen
Releasespelning
20.00. Entrédörren står stängd. Biljettvärden ler mot oss. Förutom “välkomna” tycks leendet också säga “ni har inte varit här innan va?”. Man känner sig lite som den nya eleven i klassen när man kliver in på Oceanens bakgård denna sensommarsvala lördagskväll. Skinnjackorna och beatlesfrisyrerna är utan tvekan i majoritet. Inte minst när vi sneglar mot bordet på uteserveringen där Silverkultens medlemmar med bekanta dricker öl.
Vi är bland de allra första att inta kulturhusets dansgolv. Vi stöter på Gustav, silverkultens bassist, jämte baren. Gustav slänger med luggen och pratar om kvällen som en reunion. Vänner, familj och bekanta från olika perioder i bandmedlemmarnas liv har tagit sig till Stigbergstorget för att dela releasefirandet med Silverkulten. Men det är inte bara publiken som har rest långväga för att närvara. Gustav berättar att bandets medlemmar bor utspritt i hela landet, innan han hänvisar oss till Wilhelm. “Den roliga i bandet”. Att få till reptillfällen är svårt berättar den nervösa men exalterade sångaren. Wilhems ögon sveper över dansgolvet.
“Vissa som är här har jag inte sett sedan studenten!”
Först upp på scen är Bromander med kompband. De fem killarna är stilmässigt slående olika varandra. Bromander, eller Staffan som han egentligen heter, leder bandet med en självklar närvaro. Hans röst är kontrollerad och kraftig. Bandets estetiska skiljaktigheter känns orelevant när de till synes fläckfritt spelar sig igenom sitt set. Energin från scenen smittar av sig till den ouppvärmda publiken. Då och då dras uppmärksamheten från Bromander och hans stjärntamburin till tjejen som vankar av och an längst fram vid scenen. Hon var en av de få som var i lokalen innan oss. Redan då gick hon fram och tillbaka bredvid scenen. När Bromanders låt “Dracula” spelas bestämmer jag mig för att se tjejen som en del av showen och stunden, snarare än en distraktion. När Bromander går av är stämningen i rummet betydligt mer upprymd än trettio minuter tidigare.
Nära döden har med sig publiken från första ton. Ljudvolymen har blivit märkbart högre och publiken aningen större. sångaren Hanna Winberg mellanpratar inte i onödan. Det är musiken som får tala. Blinkningen till den bortgångna racerföraren Ronnie Peterson flyger inte över de främre radernas huvuden. De skrålar med. Stockholmsbandet har pondus när de spelar sin anthem “Vill se dig vara vaken”. Låten sitter kvar i huvudet när Nära Dödens sista ackord klingar ut.
Sist ut är Silverkulten. Bandmedlemmarna riggar upp i tystnad. Nu är dansgolvet fullt, baren full, ägaren äntligen glad? Det är något bekant och hemma med SIlverkulten. Melodierna balanserar smidigt mellan att vara bekanta och egna. “Hur länge kan vi hålla på såhär?” sjunger Wilhelm med Oceanen som kör. Helst ett tag till Wilhelm! Som reunion betraktat, jävligt maxat. Som musikälskare i Göteborg en lördagkväll, bjöd Septembernatt Banden på en enhetlig och komplett show.
